Här vill jag presentera en Broder som är berömd i hela Sverige. Inom vårt Sällskap kanske han i gengäld spelat en mer undanskymd roll. Ingen hinner gärna lysa överallt. Men vi bör känna oss stolta att kunna räknat honom till oss – att också han en gång burit våra ordensband över sina frackbröst. Det handlar om August Blanche (1811-68).
De flesta känner igen hans namn: lustspelsförfattaren, den liberale politikern, rysshataren och skarpskyttevännen Blanche. Född utom äktenskapet var hans utsikter att nå ärans tinnar närmast obefintliga. Ändå kom han dit, och det gick till på följande sätt:
Hans mor var tjänsteflicka och hette Catharina Hedberg. Under vintern 1810/11 tjänstgjorde hon på en herrgård utanför Stockholm där hon träffade en skvadronspredikant Mårten Bergwall, anställd som informator för husets son. Tycke uppstod mellan predikanten och tjänsteflickan, men när det visade sig att hon väntade barn lämnade han sin informatorstjänst och henne. Strax efteråt sades Catharina Hedberg upp från sin tjänst, gravida tjänsteflickor ville man inte veta av. Hon födde sin son August den 17 september 1811 i en våning i hörnet av Storkyrkobrinken och Trångsund. Eventuellt hade hon fått husrum hos släktingar eller hos en familj som inte fäste avseende vid hennes tillstånd. När hon repat sig började hon en ny tjänst hos hovslagarmästaren Blank i Sporrongska gården i Klara (numera ligger hotell Sheraton på samma plats). Den 10 april 1813 gifte hon sig med sin arbetsgivare, troligen för att ge sin son en far.
Den lille August Blank växte upp som gökunge i boet, omgiven av små halvsyskon. Styvfadern dolde aldrig sin ovilja mot honom, modern skyddade honom så gott hon kunde. Augusts bitterhet märktes utom synhåll från hemmet. Han blev en vida fruktad slagskämpe i Klara skola. Efter avslutad skolgång fortsatte han vid Stockholms gymnasium på Riddarholmen. Studentexamen tog han enligt tidens sed i Uppsala 1829, där han tre år senare avlade en så kallad juridikofilosfisk examen. I Uppsala följde han sin far i spåren: en ung flicka födde honom där en dotter, men han övergav dem båda lika lättvindigt som hans far 20 år tidigare övergivit hans mor och honom själv. Efter en tids sökande efter lämplig sysselsättning beslöt han sig för att bli journalist. Samtidigt bytte han sitt efternamn till Blanche, en förfranskad version av hans riktiga. En tidning visade sig vara rätta elementet för August Blanche, som utsågs till ny chefredaktör för den liberala tidskriften Freja. Där gjorde han sig bekant över hela landet för sitt lysande språk och sin orädda, aggressiva stil.
Ledaren för Sveriges unga intellektuella, Carl Jonas Love Almqvist, vädrade en farlig konkurrent. 1842 avslöjade han Blanches bakgrund i Aftonbladet samt vem hans riktige far var. De flesta i kretsarna kände redan till förhållandet, men hade åtminstone haft vett att hålla tyst. Almqvist tillade giftigt att Mårten Bergwall, som gift sig rikt och avancerat till kyrkoherde i Hedvig Eleonora församling, drygade ut sin lön genom att arbeta som procentare. Dagen efter satt Almqvist på Strömparterren och drack punsch omgiven av sitt vanliga hov beundrare, när August Blanche ursinnigt trängde sig fram. Utan ett enda varnande ord spottade han Almqvist i ansiktet och utmanade honom på duell, den så kallade ”kraschaneringen i Strömparterren”. På valplatsen följande morgon infann sig endast Blanche och hans sekundant. Almqvist hade funnit för gott att rymma fältet – även denna gång. Händelsen väckte ett enormt uppseende. Om Blanche inte varit berömd tidigare blev han det nu, och sympatierna var på hans sida. Samma år försonades han och fadern, kanske som en följd av ovannämnda bråk.
Mårten Bergwall levde som änkeman på Malmgården (på Östra Reals nuvarande plats) och bjöd nu in sonen att bo där med honom själv. Så blev det också. Från Malmgården följde en ström av Blanches romaner och pjäser samt skarpsynta iakttagelser ur Stockholmslivet. Strax efteråt valdes han in i Par Bricole, vilket år vet man däremot inte. Här skrev han ett antaget Barbaratal som dessvärre gått förlorat. 1852 erhöll han sjätte graden, SSR, 1855 den sjunde, KSR och 1858 höjdes han till guvernörsgraden. Högre än så kom han inte, men som bekant hade han en del annat för sig.
Bland annat fick skarpskytterörelsen en varm förespråkare i honom. I mitten av 1800-talet var Sveriges försvar i uselt tillstånd, utbildningstiden var kort, manskapet av dålig kvalitet, vapnen fungerade sällan och officerarna saknade alla förutsättningar att upprätthålla den enklaste form av disciplin. Det enda som förenade officerare och manskap var alkoholmissbruket. I stället växte en svensk skarpskytterörelse fram efter schweiziskt mönster. Medlemmarna fick själva bekosta vapen och uniform. Entusiasmen från den svenska ungdomen var oerhörd. I skarpskytterörelsen kunde det framtida, demokratiska Sverige redan anas: borgarsöner stod sida vid sida med bondsöner, alla med fosterlandets frihet som högsta mål. Som mest kunde skarpskytterörelsen räkna cirka 40 000 medlemmar. Blanche var rörelsens galjonsfigur, outtröttlig i sin iver att sätta upp nya skarpskytteklubbar. Huvudmålet var att hålla ryssarna utanför Sverige, men många hoppades också en dag kunna ”erövra Finland inom Sveriges gränser åter”. Så långt gick det emellertid aldrig.
1852 dog Mårten Bergwall och nu kunde modern flytta samman med August på Malmgården. Även om han haft många flammor genom åren blev det aldrig något bröllop. Den främsta kvinnan i hans liv var alltid modern. ”I hela sitt liv har hon tjänat andra. Det är hög tid att hon själv får bli betjänad”, sade Blanche till en god vän.
1859 fick han en politisk plattform i riskdagen, vilket sannolikt omöjliggjorde vidare engagemang i Par Bricole. I riksdagen, då belägen på Riddarholmen, kämpade han för många reformer, främst en tvåkammarriksdag i stället för fyrståndssystemet. Den 7 december 1865 antogs riksdagsreformen på Riddarhuset, knappt men klart; de övriga tre stånden röstade för den med bred majoritet. Blanche var vild av lycka. Uppflugen på ett bord i Operakällaren, stamlokuset, utropade han en skål för konungen med tillägget att ”det var första gången han proponerat en sådan skål”. Allmänt antogs att Karl XV hade övertalat lantmarskalken att driva genom reformförslaget. I själva verket hade den svenske konungen in i det sista intensivt motsatt sig det. Tre år senare skulle Karl XII-statyn i Kungsträdgården avtäckas, Blanche var inbjuden som festtalare. Den 30 november 1868 mötte han studenttåget från Uppsala på Norra Bantorget (Centralstationen var ännu inte invigd). Man gick till Restaurant Phoenix på Barnhusgatan och intog lunch.
Till kaffet reste sig August Blanche och proponerade en flyttning av universitetet från Uppsala till Stockholm. Studentkårens ordförande avslog förslaget under starkt bifall av de närvarande. Efter lunchen ställde sig Blanche röd av vrede i täten för studenttåget. Det marscherade ner till Karl XII:s staty, men i höjd med Apoteket Ugglan på Drottninggatan kände sig Blanche illamående. Med orden: ”Fortsätt ni, gossar, jag kommer snart ikapp er”, vacklade han in på apoteket, lade sig ner på en soffa och dog omedelbart. Det plötsliga dödsfallet lade sordin på invigningen, som måste genomföras utan festtalare. Vid begravningen veckan därefter följde tiotusentals människor August Blanche till graven på Norra kyrkogården. Minnesvården, avtäckt två år senare, samlade hela folket ihop pengarna till. Så hedrades August Blanche, en av Sveriges stora medborgare och Broder i Par Bricole.
Text av Martin Stugart, tidigare publicerad i PB Moderlogens medlemstidning EVOE