Bellman! Där din sång förklungit
dröjer rymdens genljud kvar,
den natur som du besjungit
än din diktnings prägel har.
Så skrev Evert Taube om sin föregångare och förebild på den poetiska parnassen: Carl Michael Bellman. Även för medlemmarna i Par Bricole står det namnet i ett förklarat skimmer. Genom sin diktning lade Bellman grunden till Par Bricole, ett ordenssamfund där 1700-talets anda fortlever.
Bellman föddes i Stora Daurerska huset, ett borgerligt hem intill Maria kyrkogård. Detta revs i samband med breddningen av Hornsgatan 1901. Han var äldste son till Johan Arndt Bellman, protonotarie och hovsekreterare på Slottet, och dennes hustru Catharina. I deras äktenskap föddes enligt kyrkoboken 15 barn, men enligt Carl Michael Bellmans egen levnadsbeskrivning var de 21. Sex av barnen var troligen dödfödda. ”Detta lekwärket gjorde husets ruin”, tillägger han sorgset.
Tidigt uppskattad i Stockholms nöjesvärld
Redan tidigt vaknade Bellmans enastående förmåga att skriva vers. Eftersom hemmet var pietistiskt sinnat hade hans poesi först religiösa förtecken. Med åren blev den alltmer bacchanaliskt färgad och samhällskritisk. Bellman kom tidigt ut i Stockholms nöjesvärld, där sångare och skalder alltid har omhuldats. Beundrarna flockades kring den unge mannen, som njöt av sina framgångar och inte var överdrivet noga med att sköta sin ekonomi. Det var inte ovanligt på den här tiden; de flesta levde ur hand i mun under valspråket ”Efter oss syndafloden”.
”Flykten till Norge”
1763 tvingades Bellman iscensätta en flykt till Norge för att undkomma sina fordringsägare. Där kunde han ha blivit kvar om fadern inte haft en förmögen vän, Anders Lissander, som ingrep och betalade delar av Bellmans skulder. Samtidigt gick hela familjen Bellman i konkurs, tvingades lämna sitt Daurerska hus och flytta ut på landet. När Bellman återvände från sin flykt fann han föräldrarna vara bosatta på Årsta gård.
Strax efter denna händelse flyttade de ut till Visbohammars gård i Vårdinge socken, där båda föräldrarna avled 1765. Vid det laget hade Bellman, återigen med hjälp av kommissarie Lissander, fått arbete på Manufakturkontoret. Det var ett statligt ämbetsverk med uppgift att övervaka fabriks- och handelsrörelsen. Manufakturkontoret hade skapats av hattpartiet, men drogs in när mössorna kom till makten 1766.
Bellman kom nu på allvar ut i nöjets virvlar. Inget tyder på att han umgicks med förfallna personer som Fredman, Movitz och Mollberg, däremot kände han till dem. En dag fick han infallet att använda dem som huvudpersoner i en egen sångcykel som skulle parodiera Pauli epistlar i Nya testamentet och vara starkt bacchanaliskt färgad.
Bacchi Orden – en grundsten i Par Bricole
Med sina förmögna vänner som åhörare i det Lissanderska hemmet vid Götgatan (vid vår tids Medborgarplatsen), anordnade Bellman årliga kapitel i Bacchi Orden med sig själv som ensam agerande. Åhörarna satt i ett av rummen, Bellman i ett intilliggande. De närvarande kunde svära på att åtminstone tio eller femton livligt agerande personer fanns därinne, musicerande, skrikande, grälande eller i handgemäng. Men så var det inte. Bellman svarade för allt väsen själv. Föreställningarna var skrivna på alexandrinskt versmått och gjorde en enorm succé – stockholmarna ute i svängen talade knappt om annat. De var lysande, musikaliskt som poetiskt, och ingen kunde missa den parodiska udden. ¬Bacchi Orden drev med ordenshysterin i 1760-talets Stockholm.
Alla herrar av betydelse var med i ett eller flera ordenssällskap; Frimurarorden, Timmermansorden och Arla Coldinu Orden hörde till de mest förnäma. De som var särskilt framgångsrika stoltserade med statliga förtjänstordnar. Nordstjärneorden var vanligast. Välmeriterade officerare kunde få Svärdsorden och de högst uppsatta Serafimerorden. Vasaorden, slutligen, tillkom på Gustaf III:s tid.
Bellman (nr 101) och Kellgren (nr 106) i Par Bricoles matrikel från 1790-talet. Par Bricoles arkiv.
Men de flesta saknade möjligheter att få statliga ordensutmärkelser; välartade borgare måste nöja sig med sällskapens kraschaner. En lågavlönad tjänsteman vid Manufakturkontoret, som Bellman, kunde inte ens bli ledamot av ett ordenssamfund. Alltså startade han sitt eget sällskap som drev gäck med de övriga. Han förblev dess ende medlem. I sin egenartade fantasiskapelse Bacchi Orden släppte Bellman in Stockholms namnkunnigaste fyllbultar och nattfjärilar. Ulla Winblad var ordens översteprästinna långt innan mästerverket Fredmans epistlar kom på pränt (1790).
I alexandrinens eleganta form skildrade Bellman ordensmedlemmarnas bacchanaler med lätt hysteriska dubbningsritualer. Det enda kravet för att vinna inträde i Bacchi Orden var att minst två gånger, i allas åsyn, ha legat i rännstenen. Vid dubbningen måste man svära att flitigt dricka.
Ordensvapnen skiftade, det kunde exempelvis vara en blå näsa i ett rött fält. Med ordensväsendet kunde Bellman driva utan förskoning, men för sina huvudpersoner i Bacchi Orden visade han respekt, medkänsla och sympati. Bakom hans burleska ¬parodi på ordensväsendet anas ett socialt samvete, ganska ovanligt vid denna tid.
Två av Bellmans mycket nära umgängesvänner, Olof Kexél och Carl Israel Hallman, hörde till dem som hade roligast åt Bacchi Ordenskapitel. De framkastade tanken att bilda ett riktigt ordenssällskap vilande på Bacchi ¬Ordens grund. Bellman trodde inte att ett sådant var möjligt att åstadkomma, men lät sig övertalas att ställa upp som det nya sällskapets ordensskald. Efter ett par års försök, medan ritualerna växlade beroende på Olof Kexéls ”mer eller mindre goda humör”, stiftades äntligen Par Bricole. Det skedde den 15 maj 1779 i dåvarande Södra Stadshuset, våra dagars Stadsmuseum.
Till sin död 1795 fungerade Bellman som sällskapets ordensskald. Till dess ära skrev han mängder av verser; några av dem finns bevarade i Par Bricoles arkiv. Någon nitisk ordensbroder var han däremot inte. Bellman fick nöja sig med femte graden. Att sitta på sammanträden, leda och administrera var ingenting för honom. Han föredrog att gå sina egna vägar.
År 1777 gifte sig Bellman med en yngre skönhet: Lovisa Grönlund. Äktenskapet välsignades med fyra söner: Gustaf, Elis, Carl och Adolf. Elis dog i kopporna som liten, men de övriga tre barnen nådde alla vuxen ålder.
Generös, ständigt pank
De pengar han förde in i hemmet flöt lika snabbt ut igen. Han var en generös och godhjärtad man, aldrig ovillig att sticka åt andra en slant. På sig själv tänkte han däremot aldrig. Trots sina ojämförliga talanger lyckades han inte lägga undan något, vilket skulle visa sig ödesdigert när lyckan vände. Då Gustaf III sköts den 16 mars 1792 gick solen på Bellmans himmel i moln. Alla som stått i den mördade kungens gunst hamnade i onåd, bland dem Bellman. Precis som tidigare dök nu fordringsägare upp och krävde att få tillbaka sina pengar. Den värste av dem var Enoch Nobelius, som såg till att Bellman placerades på gäldstugan i Kungliga slottets högvaktsflygel. Hela våren 1794 satt Bellman instängd i häkte. På en läkarväns inrådan passade han på att skriva sin självbiografi, men hann bara fullborda ett par avsnitt. Inledningen är berömd:
”Som jag allmänt är känd så är jag en herre av mycken liten djupsinnighet och frågar ej efter om solen går eller jorden axlar sig. Vad jag kan bedyra är att jag vill ingen varelse i naturen ont, älskar oändeligen en ädel man och med oupphörlig låga fruntimmer och små beskedliga barn, äter efter aptit litet och gott, söndag vitkål, torsdag ärter, lördag strömming.”
Några vänner till Bellman löste ut honom på försommaren 1794. Då hade hans hälsa, som aldrig varit stark, fått en allvarlig knäck. På vintern samma år insjuknade han och dog i lungsot den 11 februari 1795. Eftersom hemmet på nuvarande Gamla Brogatan saknade medel bekostade Sällskapet Par Bricole sin förste ordensskalds begravning. Bröderna följde Bellman till hans sista vila på Klara kyrkogård. Tyvärr vet ingen numera var Bellmans grav låg. I början av 1850-talet reste Svenska Akademien en vacker minnesvård på kyrkogården, men under den finns enbart berggrund. Däremot lever Bellmans minne kvar – i våra dagar kanske mer än någonsin.
Text av Martin Stugart, tidigare publicerad i PB Moderlogens medlemstidning EVOE.