Vid 1800-talets början levde en av de mest framträdande profiler vårt kära sällskap haft, Edouard Du Puy. Han var känd som damernas favoriserade gunstling, vilket inte är så konstigt. Moder Natur gjorde ett mästerstycke när hon skapade Du Puy, som dessutom hade en fantastisk röst.
Till lycka för Par Bricole satsade han en hel del av sina snillekrafter hos oss. Se nedan! Edouard Du Puy föddes i en by som hette Corselles nära Neuchâtel i Schweiz 1770. När hans musikaliska snille började märkas sändes han till Paris för att utveckla violin- och pianospelet. Där upptäcktes hans talanger av en yngre bror till Fredrik den Store, prins Heinrich. Han gav Edouard Du Puy en framskjuten plats vid hovteatern i Rheinsberg. 1793 åkte han till Stockholm för att ge en violinkonsert och gjorde storsuccé. du Puy övertalades att stanna kvar ocb bli konsertmästare vid Hovkapellet.
Eftersom han sjöng som en gud blev han därefter engagerad vid Kungliga Operan. Han debuterade den 25 april 1799 som Blinval i ”Den unga arrestanten”, en komedi med sång i en akt till musik av Della Maria. Kontraktet gällde i 16 år men samma höst blev han landsförvisad. Det gick till på följande sätt: I oktober 1799 hölls en fest på krogen Mon Bijou i Kungsbacken för att fira Napoleon Bonapartes hemkomst från Egypten. Edouard du Puy råkade gå förbi, drogs in av revolutionssympatisörerna och föstes upp på ett bord.
Därifrån sjöng han på begäran ”Marseljäsen” samt en nyskriven hyllningsvisa till den franske generalen. Ryktet om tilldragelsen nådde tyvärr Gustaf IV Adolfs öron. Kungens avoghet mot utvecklingen i Frankrike var enorm och han lade sällan fingrarna emellan när någon vågade uttrycka sympati för densamma. Enligt kungen var Napoleon Bonaparte varken mer eller mindre än det Vilddjur som Johannes Uppenbarelsebok i Bibeln hade varnat för. Nu skulle här statueras ett exempel: en utvisningsorder för Edouard Du Puy skrevs omedelbart ut. Först sedan några uppsatta personer, bland dem teaterchefen Hamilton, hade uppvaktat Gustaf IV Adolf och personligen bett om nåd för sångaren gav kungen motvilligt med sig.
Han accepterade till och med att gå till Operan samma kväll och ta sig en egen titt på lymmeln. Detta hände den 7 november 1799. Edouard Du Puy spelade den kvällen Adolfs roll i ”Lilla matrosen” inför utsålda hus och nu fick han en chans att ge igen för lidna oförrätter. Vid ett ställe i pjäsen utspelas denna dialog mellan en ung flicka och Adolf: – Vad gör ni här? – Jag äter frukost. – Var kommer ni från? – Från havet. – Och vart ska ni resa? Då reste sig Edouard Du Puy, steg fram till scenens ramp och skrek med tonvikt på varenda ord: – Jag Reser Inte! Jag Stannar Kvar! Bifallet som följde var nära att rasera operabyggnaden. Den som inte jublade var Gustaf IV Adolf; han dunkade med knytnäven i den sammetsklädda balustraden och skrek: – Han Ska resa – och det redan i afton! Så blev det också.
Samma kväll fördes du Puy under vakt ur landet. Den hetlevrade schweizaren åkte till Danmark och blev konsertmästare i Köpenhamn. Efter en tid ställde han till det på nytt, den här gången genom en het kärleksaffär med en prinsessa ur danska hovet. Hon hette Charlotte och var från Braunschweig-Holstein, gift med prins Christian Fredrik och mor till Fredrik VII. Följden blev en ny order om landsförvisning. Men nu var det 1810, Gustaf IV Adolf hade avsatts från Sveriges tron och Du Puy trodde att han riskfritt kunde återvända till Stockholm.
Han räknade rätt. I Sverige mottogs han med öppna armar, särskilt av kvinnorna. Du Puy blev kapellmästare på Operan, en av de främsta genom tiderna enligt all tillgänglig expertis, däremot kanske inte den moraliskt mest högtstående. Som tonsättare var han främst orienterad mot opera comique. Populärast blev hans sångspel ”Ungdom och dårskap” men han skrev även instrumentalkonserter och kammarmusik. En av hans elever var Franz Berwald, som tog intryck av sin berömde lärare. Med åren ökade Du Puys kunskaper men också hans temperament och auktoriet. Vid ett tillfälle, under en balett, råkade en av orkesterns basunister tappa bort sig i noterna. Mitt i en paus blåste han ett dundrande forte. Du Puy lär ha kastat en så fruktansvärd blick på basunisten att han tappade balansen och rullade nerför hela trappan med sitt instrument tryckt i famnen. Den vådliga färden slutade ute på gatan.
Enligt August Kinbergs bok ”Par Bricoles gustavianska period” intogs du Puy i vårt sällskap 1795 som medlem nr 912. Kinberg tillägger: ”Det var egentligen efer återkomsten till Stockholm 1810 och förnyad anställning vid Operan han egnade sin hänförande talang åt P.B., dels som tonsättare, dels som vissångare samt grundläggare av trio- och qvartettsång vid kapitlen, dervid understödd av de tre bröderna Preumayr, alla anställda vid Operan”. 1814 fick han professors titel. Efter en serie slaganfall dog Edouard Du Puy den 3 april 1822 och begravdes på Johannes kyrkogård, där Musikaliska akademien (som han tillhört sedan 1795) lät resa minnesvården 1866. Än i dag läggs blommor på hans grav.
Text av Martin Stugart, tidigare publicerad i PB Moderlogens medlemstidning EVOE