Vi känner alla Olof Kexél som Par Bricoles främste stiftare och organisatör. Utan hans pådrivande kraft hade vårt sällskap utslocknat för länge sedan, troligen redan under den politiska och kulturella järnålder som följde efter Gustaf III:s död. Att det inte blev så berodde på att sällskapets grund lagts med sådan omsorg. Templet skakade men stod kvar.
– Vad berodde detta på? Vem var han, Olof Kexél?
Han kom från en gammal prästfamilj i Kalmar. Familjen Kexél (eller rättare sagt Kexélius) åtnjöt inte det bästa anseende. Farfadern, Petrus Kexélius, hade blivit avsatt efter att ha misshandlat en ämbetsbroder så brutalt att denne blev sängbunden i flera månader. Fadern, Peter Kexélius, uppges ha varit ”till sinnet kvick men utsväfvande”. Detsamma skulle i högsta grad kunna sägas om sonen Olof!
Som gammal blev fadern Peter alltmer underlig och ansågs till slut ha förlorat sitt förstånd. Sammanlagt fick han i två äktenskap sex barn. Äldst i denna flock var Olof Kexél som föddes i Kalmar den 28 november 1748. Om hans barndom vet man endast att han genomgick skolan med enorm snabbhet. Efter att ha hoppat över flera klasser blev han vid tolv års ålder student i Uppsala. Där läste han juridik och disputerade redan 1765 – sexton år gammal!
Under sin tid i Uppsala var Kexél med och stiftade det litterära sällskpet Apolloni Sacra, en försmak av det som skulle komma. I detta sällskap lärde han känna greven och skalden Johan Gabriel Oxenstierna. När Kexél år 1769 flyttade till Stockholm blev han invald i Utile Dulci, ett av huvudstadens mest respekterade ordenssällskap. Här gjorde han sig bemärkt men inte mera. Trots att han var välkänd av alla blev han aldrig ämbetsman i detta sällskap. Samma år, 1769, bytte han efternamn till Kexél.
I Utile Dulci återsåg han Johan Gabriel Oxenstierna, vilket den senare inte gladde sig åt. I sin dagbok öser Oxenstierna galla över sin studentkamrat, som verkar ha varit överallt på samma gång, ”Det ges ingen ort varest han ej är att finna och ingen där han inte medför ledsnad och förargelse. Han var efter vanan försedd med en myckenhet av Bellmans visor, ur vilka han suger den lilla kvickhet varmed han skryter”, skriver Oxenstierna. På ett annat ställe i dagboken berättar Oxenstierna om när han första gången får se och höra Bellman. Olof Kexél och Olof Bergklint drar med honom till kommissarien Lissander, där greven får uppleva något makalöst: se Bellman framföra scener ur Bacchi ordenskapitel med mera.
Kexéls första möte med Bellman
Redan under sitt första år i Stockholm hade Olof Kexél gjort sig bekant med Bellman. Han hade tagit del av Bellmans verk och fallit pladask. Eftersom Bellman var känd för att inte släppa främlingar in på livet började Kexel skugga Bellman. Snart märkte han att skalden hade regelbundna vanor, han gick bland annat alltid till samma krog för att inta sitt morgonmål. Bellman var ännu ogift och hade ingen ordnad tillvaro.
Varje morgon beställde han samma rätt, en tallrik sillsallat. En morgon sprang Kexél före och köpte upp det krogen hade av sillsallat innan Bellman hunnit innanför dörren. När skalden kom var Kexél beredd. Bellman beställde sin älsklingsrätt och servitören förklarade att den precis tagit slut. ”Hå, det var förargligt”, utbrast skalden, ”just i dag när jag var så sugen på sillsallat”.
”Kanske jag kan stå till tjänst”, sade då Kexél och steg fram, ”ty den varan är jag aldrig utan”. Med dessa ord halade han fram en väldig pappstrut, till brädden fylld med sillsallat. Bellman fann sig och sade: ”Det kallar jag att vara en rangerad karl, vi måste bli bröder!”. Sedan inbjöd han Kexél att slå sig ner vid bordet och därmed var bekantskapen inledd.
Nära vänner blev de kanske inte, Bellman var inåtvänd och reserverad medan Kexél var utåtriktad och pratsam. Han samlade på vänner och bekanta som andra samlar på frimärken eller mynt. Han skulle till och med ha satt upp ett register där folk i hans bekantskapskrets var förtecknade.
Barnekow och Cederstedt
När han ombads att bygga upp det nya ordenssällskapet grep han tillfället med uppåtsträckta händer. Olof Kexél tyckte om att stå i centrum, ville gärna styra och ställa, nu fick han chansen. Men han var tillräckligt smart att förstå att han själv inte räckte till om sällskapet skulle få bärkraftiga vingar. Han kontaktade därför en ung bekant inom frimureriet (där han också hade gått med). Denna person hette Jonas Cederstedt och skulle spela en viktig roll under sällskapets första år.
Jonas Cederstedt var kanslist i bergskollegium och född 1756. Han var bara 22 år gammal när han inbjöds att gå med i Sällskapet Par Bricole. Vi vet precis när detta skedde, i november 1778. Cederstedt berättar själv att han genomgick ”ordentlig reception i gamla Commendeursgarden”, vilket tyder på att han slapp harva igenom de tre riddargraderna. Kexél kanske fruktade att Cederstedt skulle bli bortskrämd om han utsattes för prövningarna man roade sig med i dem. I Par Bricoles medlemsmatrikel är Olof Kexél nr 2 i ordningen, Jonas Cederstedt nr 3. Siffran nr 1 är förärad friherre Adolf Fredrik Barnekow, förste direktören vid Kongl. Maj:ts Spektakel. Han var alltså Olof Kexéls chef!
År 1779 finns A F Barnekow antecknad som Par Bricoles första Guvernör. Dessutom blev han utsedd till Riddare av Bricoleriet innan denna grad tillkom (år 1784). Olof Kexél bad också Barnekow att acceptera sällskapets högsta ämbete (General-Ordförande), men detta erbjudande avböjde Barnekow på grund av sin dåliga hälsa. Han föreslog att Kexél i stället skulle utse Gustav Stiernecrantz, och så blev det.
GCM Kexél
Livet ut nöjde sig Kexél med att vara General-Ceremonimästare, säkert det ämbete som bäst motsvarade hans talanger. Ingen kunde överträffa Kexél som improvisatör, ingen gradritual var den andra lik. Manuskript använde han inte, allt skedde ”par bricole”.
Från Bellmans skapelse Bacchi Orden lånades Barbaradagen den 4 december, men Olof Kexél förlade Vårhögtidsdagen till den 15 maj. Han skrev huvuddelen av dess ceremoniel. Att han valde just den 15 maj ska ha berott på att Kexél under denna tid uppvaktade en ung dam i Operabaletten vid namn Sofia Holmstedt. Den 15 maj hade hon namnsdag!
I en skrift om Olof Kexél har Jonas Cederstedt skrivit följande: ”Kexél hade ett lekande snille, föga fallet för djupa betraktelser men med en stor lätthet att på stället applicera andras produkter som sina egna”. Denna medfödda svaghet ställde till problem i livet för Kexél. Gång på gång spärrades han in på bysättningshäkte för obetalda skulder. Därifrån skrev han till det oavlåtligt växande Par Bricole och tog emot besök av sina vänner.
Han avled den 5 mars 1796 efter att under en sjukdom ha intagit en större dos kräkmedel än läkarna föreskrivit. Olof Kexéls begravning ägde rum i Jakobs kyrka, där Par Bricole satt upp en minnestavla.
I samband med avtäckningen av Kexéls byst år 1798 (den står numera i Stamhusets Riddarsal) läste en skald i Par Bricole upp en dikt till stiftarens minne:
”Kom, sälla skugga, skänk oss än
en skymt av dig ifrån det höga!
Kom, sväva för vårt sorgsna öga!
Din frihet glöm en stund och känn
Din forna hemvist och Din vän.
Det rum som Dig en fristad länte,
den död som Dig i friden slöt,
det bord som Dina yrken tjänte,
den bädd där vilans lugn Du njöt
– allt här Din bild ska återställa.
I döda tingen lever Du.
Allt tecknar oss det forna, sälla;
allt målar oss det hemska nu.
Vid denna lampas dunkla sken
Din arbetsdrift till dagens strimma
ej sällan uppsköt sömnens timma
– vi var ej döden lika sen?
Vad båtade Din trägna möda?
Bricoler släckas såg sitt hopp
och denna unga, raska tropp
belönar Dig ibland de döda.
Men fast ej någon afton mer
Din röst, Din sång kan oss förnöja,
den vällust blotta bilden ger
skall våra hjärtan alltid höja
och sänka himlen till oss ner”.
Text av Martin Stugart, tidigare publicerad i PB Moderlogens medlemstidning EVOE.