I dagarna presenterades en ny avhandling: Museala och musikaliska föreställningar om historiska musikinstrument – En studie av Musikhistoriska museets verksamhet 1899–1918. Allt skickligt försvarat av respondenten själv, Madeleine Minton.
Avhandlingen tar upp Musikhistoriska museets konstituerande 1899 och den tidens syn på historiska musikinstrument, samt vilka föreställningar och motiv som fanns kring instrumenten som museiobjekt. Ur museipersonernas perspektiv avläses föresatser att tjäna vetenskapen och musiklivet, ärandet av betydelsefulla musikpersonligheter, liksom högt ställda bildningsideal. Intressant nog berörs Par Bricole vid flera tillfällen och då framför allt gällande Bellmans cister (som idag finns till beskådan i Bellmanhuset på Urvädersgränd 3) och Bellmanssången under 1800-talet.
Bellmanssången hade en obruten tradition i det svenska musiklivet sedan Bellmans dagar, även om framförandesättet hade skiftat genom åren. Flertalet av de enskilda Bellmansångarna och de flesta arrangörerna tillhörde Par Bricole. I slutet av 1800-talet gjorde vissångaren Sven Scholander sin debut, samtidigt med Bellmantolkare som Pelle Janzon, Vicke Andrén och Carl Barcklind. Härvidlag uppstod även en diskussion huruvida man skulle framföra skaldens sånger till luta eller gitarr, där lutan ansågs vara det mest korrekta instrumentet. Och det är här som vi kommer in på vår cister (i avsaknad av egna lokaler hade Par Bricole deponerat instrumentet på Musikhistoriska Museet).
Sven Scholander gav tre konserter med Bellmans cister
1903 gav museet en konsert i Kungliga Teaterns stora foajé. Bland artisterna märktes bl.a. den populäre lutsångaren Sven Scholander. Han var ett nog så viktigt dragplåster, särskilt i kombination med ”Bellmans cittra”. Cistern utgjorde i det här fallet en form av fetisch – en artefakt från Bellmans dagar. Väl värd att visas upp i ett autentiskt sammanhang. I ett bevarat brev från museets initiativtagare Johannes Svanberg till Par Bricoles stormästare Christian Lovén i februari 1903, ber Svanberg om tillåtelse att låta Scholander använda cittran på museets historiska konsert. Svanberg ber också att Scholander ska få ta hem instrumentet i en vecka före konserten för att öva på det och lovar att han själv i sin ”egenskap af tjensteman” ska vaka öfver att den dyrbara reliken ej i något afseende tager skada”.
Inför konserten strängade Scholander helt sonika om bassträngarna på cistern, något som givetvis inte uppskattades av Lovén och Par Bricole. Scholander fick dock genom detta förfarande, och två framträdanden till med Bellmans historiska instrument, en starkare identitet som den som på ett kongenialt sätt återupplivat det mest trovärdiga sättet att framföra Bellman på. Detta till trots den brutalt omsträngade och omstämda cistern. Instrumentet återställdes och återtogs av Par Bricole 1935. Hur kom då instrumentet till Par Bricole och varför? Ja, mer om detta och lite till kan läsas i Madeleine Mintons avhandling.
Bengt Gustaf Jonshult
Länk till avhandlingen:
http://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:1195114/FULLTEXT01.pdf