PB-Seniorerna bjöd in till guidad visning på Spårvägsmuseet den 1:a april och Nej, det är inget aprilskämt!
Alla har väl mer eller mindre någon relation till SL och själv jobbade jag där några år i min ungdom, så det här ville jag inte missa – den förväntade ”flashback-faktorn” var stor!
Vi mötte upp ute i Hjorthagen där Spårvägsmuseet numera ligger. Området vid de gamla gasklockorna är en mindre byggarbetsplats och lite smårörigt men samtidigt ett mecka för de som älskar tegel. Herregud, vad tegel det finns i det området! Ferdinand Boberg som är arkitekten bakom gasklockorna har verkligen lyckats skapa något som ger ett överväldigande intryck, både i form och färg.
Vi var dessvärre bara två bröder med respektive, och undertecknad bakom kameran förstås.
Efter sedvanlig avprickning mot anmälningslistan – som gick osedvanligt fort denna gång! – av Kent Thorin (längst till höger i bild), ordförande i PB-Senioren, välkomnades vi av vår guide, Eijla Berglund.
Vi började uppe på plan fyra i det som kallas Blå gången, något som många säkert känner igen från T-Centralen.
De kulörta papperskorgarna är dock något som bara kan avnjutas i ”Norrland” (dvs. allt norr om Slussen), vi i söderort är inte begåvade med dessa.
Hela tunnelbanan har ju mer eller mindre blivit en konstutställning, många är de stationer som är utsmyckade med diverse konst, som dock inte ägs av SL.
S:t Eriksplan i innerstaden är för övrigt en station som inte har någon konst överhuvudtaget.
Det man kanske inte tänker på är att tunnelbanan är ganska gammal och har gjort en riktig resa från något väldigt litet till att bli något riktigt stort.
Och större skall det ju bli med alla de nya linjer som skall byggas.
Kraftigt försenade, guidningen skulle ta 45 minuter men vår nyfikenhet och många frågor drog ut på det hela, skildes vi åt efter en timme och femton minuter! Vi fick nu möjlighet att själva vandra neråt i byggnaden för att titta på andra delar av utställningen som är fantastisk.
Som innerstadsgrabb har ju tunnelbanan en speciell plats i ens hjärta. Kommer ni ihåg de gamla galonsätena? Färgerna var ju också lite murriga och jämfört med vagnarna idag också skakade och lät det en hel del.
Eftersom vi började med papperskorgar vill jag avsluta med det också. Såhär skall en papperskorg i tunnelbanan se ut! Minnena bubblar upp och man drar lite på smilbanden när man tänker på vad dessa stackars papperskorgar tyst har behövt acceptera från mig och många andra i min generation!
Tack Kent, och tack PB-Senioren för att ni arrangerar den här typen av aktiviteter.
En sista sak: den förväntade ”flashback-faktorn” var verkligen STOR!
”Klick” som vi Ordensfotografer säger!
Text & foto: Rikard Tallén
Ordensfotograf
